GETTON och BOSKAPSVAGNAR

Antalet judar i Tyskland var vid Hitlers makttillträde omkring 580.000 vilket motsvarade 0,75% av landets befolkning. Ändå betraktade nazisterna dem som ett enormt hot. Det gällde därför att utesluta dem ur samhället, vilket skedde genom en omfattande lagstiftning med omkring 400 inskränkningar och antijudiska förordningar. Under perioden fram till 1938 valde 150.000 av de tyska judarna att gå i landsflykt. Genom annekteringen av Österrike 1938 kom ytterligare nästan 200.000 judar att bo på tyskt område.

Den judiska befolkningen i Polen var betydligt större, över 3 miljoner. Efter tyskarnas invasion den 1 september 1939 och sovjetmaktens invasion österifrån den 17 september, miste Polen sin nationella självständighet och kom att indelas i två zoner. Uppskattningsvis 300.000 av de polska judarna valde att bege sig från den tyska zonen till det sovjetockuperade området medan 1.900.000 fanns kvar på nazibehärskad mark. Den del av västra Polen som införlivades i det tyska riket hade en judisk befolkning på 600.000 medan den sydöstra, tyskerövrade delen, Generalguvernementet, hade en befolkning på 1.300.000 judar.

Reinhard Heydrich var chef för Rikssäkerhetsbyrån RSHA och såg som sitt ansvar att rensa det annekterade området i västra Polen från judar. Redan den 19 september 1939 beslutade han fördriva judarna därifrån samt från den polska landsbygden i övrigt. De skulle flyttas till de större städerna i Generalguvernementet där särskilda stadsdelar inrättades efter förebild från de medeltida gettona. Det första gettot inrättades den 8 oktober i Piotrków Trybulanski, en av Polens äldsta städer, 4 mil söder om Lodz.

Getto är ursprungligen ett italienskt ord. Det kommer av verbet gettare som betyder "att gjuta". Platsen för ett kanongjuteri i Venedig blev nämligen det första egentliga judegettot. Ordet är känt sedan år 1516 och betecknar ett avgränsat område där man tvingar judar att bo. Murar byggdes upp som separerade dem från stadens övriga befolkning. Det är viktigt att skilja mellan uttrycken getto och judekvarter. Medan det senare innebär en frivillig judisk koncentration till vissa stadsdelar innebär gettot ett tvång. I gettot isolerades judarna från omvärlden.

De getton nazisterna lät uppföra var en form av tvångsläger där man fängslade judar under trängsel, hårt arbete, svält och sjukdomar. Syftet var att härigenom underlätta senare deportation till förintelselägren. Generalguvernören Hans Frank uttalade i augusti 1942: "Det är klart att vi dömer 1,2 miljoner judar till döden genom svält. Skulle de inte dö av hunger blir vi tvungna att tillgripa andra antijudiska metoder." Officiellt hävdade man dock andra skäl till gettona. Det påstods att det var nödvändigt att isolera judarna eftersom de spred tyfus och andra epidemiska sjukdomar. Man måste också skydda samhället från "deras svindlerier och andra former av brott."

Historiens mest kända getto är förmodligen Warszawagettot. Det kan förutom dess storlek i antalet "invånare" också ha sin förklaring i det berömda uppror mot nazisterna som här genomfördes på våren 1943. Warszawaupproret skildras i Leon Uris roman Mila 18, med namn från den gatuadress där upprorsledarna hade sin ledningscentral.

Många har sett Polanskis Oscarsbelönade film Pianisten. Den bygger på Wladyslaw Spilmans dokumentärskildring om hur han överlevde Warszawagettot och lyckades fly från Umschlagplatz, då hans familj transporterades till Treblinka. Skildringen finns i svensk pocketutgåva, nytryckt år 2003, utgiven av Bra böcker.

1939 uppgick Warszawas judiska befolkning till 380.000. New York var den enda stad i världen som hade fler judar. På hösten 1940 spärrades de judiska kvarteren i centrala staden av med en tre m hög mur. Hit transporterades judar även från omgivande platser och som mest hade gettot 500.000 invånare fångna på en yta av 300 hektar. De som inte dog av köld, hunger eller sjukdomar fördes till Umschlagplats vid gettots utkant och därifrån transporterades de som boskap med tåg till förintelselägret Treblinka. Endast 300 judar överlevde och kunde för eftervärlden berätta om gettolivets umbäranden. Den 16 maj 1943 deklarerade den ansvarige tyske officeren: "Warszawa ist judenfrei!" Warszawa är fritt från judar. Som framgår av Pianisten hade han förstås fel.

En av de få som överlevde är Halina Neujahr. Hon berättar i sina Minnen och reflektioner: "Det rådde en trängsel som inte ens jag kan fatta efter alla dessa år. Snart ökades gettots befolkning ytterligare till bortåt en halv miljon. Detta skedde genom utdrivning av judar från mindre städer och byar, oftast med ytterst kort varsel, kanske en halv eller någon timme. Hela sådana befolkningsgrupper drevs till fots bärande några få tillhörigheter och med gråtande små barn i famnen. Alla kastades in i Warszawas getto. Alla skolor (skolundervisning för judiska barn var förbjuden) och offentliga lokaler i gettot omvandlades snabbt till förläggningar. Vi, Warszawas gamla invånare, som ännu fick bo i normala lägenheter, fick tränga ihop oss till det outhärdliga. I det rum på ca 25 m2 där min närmaste familj och ditdrivna släktingar fick bo, var vi 11 personer medf en järnkamin som enda värmekälla och spis.

Snart ledde undernäringen till utbrott av epidemier, bl a magtyfus och fläcktyfus, två fruktade sjukdomar med hög dödlighet. Fläcktyfus t ex sprids genom löss. I den hemska trängseln var det oundvikligt att beröra andra människor. Många var inlindade i smutsiga trasor som ofta kröp av löss. Att skydda sig mot fläcktyfus innebar att vid varje återkomst till bostaden klä av sig i farstun inpå bara kroppen och noggrant besiktiga och avlusa sina kläder.

Tuberkolos med akut förlopp skördade många offer, men den värsta epidemin av alla var hungersepidemin. Ingen av dagens svenskar har förmoidligen undgått att se fotografier på uppsvullna människor i gettot, av gator beströdda med lik? Fotografier som tagits av tyska soldater.

En annan av hjältarna som dokumenterade vardagen i Warszawagettot är Emanuel Ringenblum. Han lyckades att tillsammans med sina medarbetare samla ett gediget material med tusentals dokument som återspeglar livet i gettot. Han gömde det i tre stora mjölkkrukor som grävdes ned på olika platser inom området. Två av krukorna har återfunnits, den tredje är alltjämt gömd. Det återfunna materialet finns till största delen bevarat i Ringelblumarkivet i Judiska Institutet i Warszawa.

Staden Zamosc grundades på 1500-talet av den polske kanslern Jan Zamoyski och har fått sitt namn efter denne. Stadskärnan planerades i renässansstil av en italiensk arkitekt. Zamoyski inbjöd sefardiska judar att bosätta sig i denna stad. Före 2:a världskriget hade staden 20.000 invånare och 60% av befolkningen var judar. Många av dem fördes till gettot i Lublin innan de senare fraktades till förintelselägret Belzec där de mördades.

Besöker man denna vackra stad idag hittar man knappast något som vittnar om den tragedi som utspelades i området för mer än 60 år sedan. Det är inte heller lätt att upptäcka spår av den blomstrande judiska kultur som här fanns fram till dess. Bortsett från den stora synagogan, byggd redan 1620 och numera använd som bibliotek. Åtskilliga av Polens städer och byar har en liknande bakgrund: ett rikt judiskt kulturliv fram till Reinhard Heydrichs dråpslag då judarna internerades i getton för att därefter transporteras till olika förintelseläger.

Filmbilder från en fångtransport.

Uppgifter:

1. Läs, nu eller vid senare tillfälle någon av böckerna Leon Uris: Mila 18 resp. Wladyslaw Szpilman: Pianisten.

2. Har du uppfattat ordet getto på annat sätt än vad som framgår av texten här?

3. I Imre Kertész bok Mannen utan öde berättas om en tågtransport från Ungern till Auschwitz/Birkenau. Har du som ev. läst boken några kommentarer?

4. Försök ta reda på något om ledaren/ ledarna för Warszawaupproret. Försök också ta reda på vad beteckningen ZOB står för.

5. Hur tror du att de icke-judiska polackerna förhöll sig till inrättandet av getton i städer som t ex Warszawa, Krakow och Lublin?

6. Är det någon av bilderna du vill kommentera?

Länkar:
Reinhard Heydrich
Warszawaupproret
Bilder från Warszawaupproret
Mordechai Anielewicz
Menora 2, 2003, om det judiska motståndet
Uris, Mila 18
Med boskapsvagn till Treblinka
Pianisten
Bilder från Zamosc (och Trawniki)

Tillbaka till ingångssidan